Med Rotarys Läkarbank 1988
Claes Ehinger, läkare och medlem i Härnösand Rotaryklubb åkte flera gånger ut som volontärläkare för Rotarys Läkarbank – nuvarande Rotary Doctors. Det första uppdraget var redan samma år som Rotarys Läkarbank bildades. Bland annat var han med i ett projekt i Wajir, ett savann/öken område långt i nordöstra Kenya . På den tiden flög man mycket mer eftersom vägarna var urusla. Här finns först lite bilder från uppdraget och längre ner en lång historia.
På väg från Nairobi till Wajir. Här är jag tillsammans med piloten Andre Luc, hans hustru och dotter samt co-piloten.
Mannen med kryckkäpparna har just fått en ortos som jag hade med mig. Den var gjord av ortopedtekniker
Ingvar Krona, som tagit mått när han var i Wajir tillsammans med ortopeden Bengt Tillberg, båda från Härnösand.
Personalen framför bilen som tog oss till orten där vi hade vaccinationsmottagning. Oftast var det denna typ av bil som tog sig fram på de knappt synliga vägarna.
Ett kort tag fungerade denna lastbil som skänkts av ”Italian Aid Fund”. Här är jag tillsammans med personalen och de som skulle vaccineras.
Ankomst till Nairobi
Jag blir hämtad på flygplatsen i Nairobi av rotarianen Jack Morris. Fösta viktiga steget var kontakten med svenska ambassadören Arne Fältheim, vilket sker på en gång och utan något krångel. Att komma i kontakt med byråkratin i hälsovårdsorganisationen var klart besvärligare.
Dr Manenu på Ministry of Health (MOH) ordnade papper åt mig för vistelse i Wajir, som ligger i nordöstra Kenya. Man måste ha tillståndspapper för att få vistas där. Jag gissade att det berodde på att det fanns en stor flygbas där.
Dr Mutie var chef för KEPI (Kenyan Expanded Programme on Immunization). Jag skulle träffa honom kl. 10.30 och jag kom dit kl. 10.20. Väl där fick jag veta att han skulle vara på möte till kl. 4.30. Jag var beredd att gå därifrån men hejdades. Efter lite diskussion kom det fram att tiden jag fått var den kenyanska. Tiden räknas efter solens uppgång! Eftersom solen stiger upp kl. 6 blir deras 4.30 lika med 10.30 i vår tidräkning.
Både Manenu och Mutie var överens om att mitt jobb blir att, tillsammans med hälsoauktoriteter i Wajir, lägga upp vaccinationsprogram där. Det passade mig bra eftersom jag var med i vårt Rotary-distrikts (2320) kommitté för PolioPlus.
MAF (Mission Aviation Fellowship) sköter transporten till Wajir. Piloten Andre Luc på MAF (Mission Aviation Fellowship) var svensk belgare och hans hustru Marianne var belgisk svenska från Höör.
Jag förstod av såväl MAF som Rotary-koordinatorerna i Nairobi att de hade en känsla av att inte få vara med och planera Läkarbankens verksamhet. Långt samtal med Jack Morris och Andre Luc där det framgick tydligt att det varit dåligt med koordinationen mellan MAF i Sverige och MAF i Nairobi. Jag tror att de kände att det var svenska MAF, som administrerade verksamheten – inte Rotary. Ingen visste vad jag skulle göra. Mitt intryck var att Andre (och övriga i MAF i Nairobi) kände sig lite arga över att MAF Sverige skulle ”lösa krisen” i Nairobi. Jag uppfattade att krisen mer sannolikt var att MAF i Nairobi och min föregångare inte hade ett bra samarbete. Med på ett av mötena var också John Preece, som var programme manager för MAF. Såväl MAF som Rotarymedlemmar i Nairobi berättade att de hade idéer att lägga ned hela projektet med Rotarys Läkarbank. Vid min återkomst till Nairobi och när min efterträdare, Åke Gustavsson, anlänt hade vi flera möten om samarbetet. Efter det var vi alla överens om att verksamheten var värdefull och skulle fortsätta.
Mot Wajir
Piloten Andre Luc på MAF skötte transporten till Wajir, som ligger i nordöstra Kenya. Det var också här som min föregångare hade varit. Innebär sportflygplan i 2 timmar och vi landade på Kenyas näst största flygplats. Det var en militär flygplats, men vi såg inga andra flygplan.
Det fanns två missionsstationer i Wajir den ena kallades för Girls Center och var skola för flickor. Jag bor på och den andra, Rehabilitation Centre, som var ett rehabiliteringscenter för framför allt barn med polio. Samordnare på centret, Marie, var volontär från Malta.
För att jag skulle få vistas i Wajir-området och göra någon form av arbete krävdes att jag fått OK av chefen på sjukhuset samt av DC (District Commissionaire). Besök hos Dr Kaiara på sjukhuset, tillsammans med Alex. Mitt brev från Ministeriet godkändes. Alex följde med mig då det ansågs vara bättre med en manlig ”bisittare” än någon av nunnorna. Jag noterade många Maraboustorkar, getter, höns mm på sjukhusområdet. Det var cementgångar mellan husen men i övrigt var det sand. Innan jag kunde röra mig fritt i Wajir måste jag även träffa DC.
Dr Kaiara vill inte att jag ska arbeta på sjukhuset. Men jag blir ingående förhörd av honom om behandlingen av ketoacidotisk diabetes. Jag upplevde mig som vid ett förhör av en student när jag berättade hur jag skulle göra. Korsförhöret visade sig bero på att dr Kaiara behandlade stans rikaste man, som just nu hade ketoacidotisk diabetes. Patienten fick den behandling jag förmedlat.
Då jag skulle ägna mig åt vaccinationsschema hänvisade Dr Kaiara mig till PHCFP (Primary Health Care and Family Planning) som skötte all vaccinering. John Nalime (Nalime betyder ”where I dig”) var ny sen en månad tillbaka. Här fanns också John Kivelenge, som varit där i 3 år. De som jobbar här var kommenderade hit av staten, eftersom utbildningen var gratis. Tiden var minst 18 månader, vilket kan förlängas upp till 3 år. Båda var CN (community nurse). Det fanns ca 16 stycken i Wajir. De båda berättade att det i området ansågs vara att skämma bort barnen om man lät dem gå i skola.
I Wajir-området fanns 2 health centers och 7 dispensaries. Man verkade ha ett bra program för vaccination här. Skriftligt program fanns, varav ett var på engelska på ena sidan och på kiswahili på andra. Det fanns ett bra vaccinationskort, som också innehöll en viktkurva.
Kylboxarna för vaccinerna kyls med gas. Temperaturmätning görs två gånger dagligen och det registreras noga. Dagens behov av vaccin läggs i en kylbox, som klara kylan i 6–8 timmar. En spruta för varje vaccin. Ny nål, engångsspruta, för DPT (difteri, stelkramp och polio) men flergångsspruta för tbc (men med engångsnålar). Ofta steriliseras engångssprutorna pga att det inte finns tillräckligt med sådana. God vaccinationsteknik hos de båda John. Mammor vaccinerades mot stelkramp för att barnet inte skulle få det vid hemförlossningen via avskuren navelsträng (sker inte sterilt).
Eftersom dr Kaiara inte vill att jag skulle arbeta på sjukhuset blev det, förutom vaccineringar tillsammans med PHCFP, medicinskt arbete ”i smyg” på Rehabilitation Centre. Dessutom en hel del renoveringsjobb och hjälp med matlagning på centret. Det fungerade som hotell för FN-personal och liknande, eftersom det inte finns något hotell i Wajir. Innebar för mig intressanta möten med specialister inom olika områden och som besökte Wajir.
Kiswahili och engelska var officiella språk men de flesta talade buran, som var stamspråket, förutom somali. I stort sett hela befolkningen i Wajir var muhammedaner, men det fanns allt fler som blev katoliker. Jag var av de få vita personer på vägen där det fanns fullt med folk. Barnen följde efter mig och skrek: ”-Msungo – how are you?!” (”Msungo” = utlänning på kiswahili). Jag upplevde inga problem med att ensam gå genom staden i mörkret då det sagts att det inte var farligt.
Alex på Rehabilitation Centre var också volontär och arbetade annars på Malta som business manager. Han höll på att bygga en skola en bit utanför Wajir. Han berättar att det fanns ett bra vaccinationsprogram i Wajir. Det var ett visst problem med yttersta bushen. Både när det gällde att komma dit (med kylda vacciner) samt att nå nomader på givna intervall för att vaccinera. Alla stamhövdingar väl införstådda med vaccinationsfördelarna och var positiva till detta. Min reflektion – det var egendomligt att man på ministeriet inte visste att det fanns ett välfungerande vaccinationsprogram i Wajir.
Barn med polioförlamade ben lägger sig över en trehjuling och ”trampar” med händerna! Skickliga att styra på missionens cementgångar. Jag lämnar över en ortos, som jag fått med mig från Sverige, till en poliodrabbad. Min föregångare hade med sig en ortoped-tekniker som tagit mått på personens ben.
Speciellt för området var att befolkningen till största delen bestod av nomader, som vandrade över stora områden med sin hjord av kameler, getter och ibland kor. Det var alltså inte så lätt att bestämma tid för vaccinationer enligt speciellt tidsschema. Många tuggar mirra (kat).
Man utnyttjar mellanhand för att sälja kameler, annars anses man rik och priset går upp. Budet kunde vara 3 000 Kenyanska shilling, men mellanhanden kanske kunde få ned det till 2 000. Själv tog mellanhanden 10 shilling för arbetet.
Utfärd till avlägsna trakter på vägar som jag inte kunde upptäcka. Väl framme blev det mottagning i hus av lera eller grenar och strån. Vaccination i mängd. Ofta för mig, som kommer från område med nära till sjukvård, ovanliga sjukdomstillstånd. En pojke med brutet ben där foten dinglade ca 2–3 tvärfingrar ovan fotleden. Det var gjort i våras – ”inte så mycket att göra åt” då man i allmänhet inte har råd att åka till Nairobi. Den sortens behandling kunde inte göras i Wajir. En ca 40-årig man, med två fruar, visste inte vad den ena hustrun hette. Barnen, som han hade med sig, visste han inte heller vad de hette! Hade dock journalkorten med sig. Läkarbesök krävde att patienten hade papper med sig. Journalanteckningar gjorde på papperet, som patienten fick med sig. Det finns symtomlösa patienter. De har inga som helst besvär med vill absolut ha medicin.
Efter fullgjord tjänstgöring lämnade jag Nairobi för att åka till Kisumu (på egen bekostad). Jag hade även varit där två år tidigare och hade goda kontakter med Rotaryklubben där. Jag återser projektet med yrkesskolan, som Rotaryklubben där då har i samarbete med bland annat vårt Rotarydistrikt (2320). Det var ett imponerande projekt där ungdomar, som hamnat snett i samhället, fick yrkesutbildning. Mer än 90 % av dem fick arbete efter skolan!
Text och bild: Claes Ehinger, Pensionerad specialist i allmänmedicin