Lars Braw, en av grundarna, berättar

Så började det

Som journalist reste Lars Braw på femtiotalet till Afrika. Det han upplevde gjorde så starka intryck på honom att han bestämde sig för att göra allt han kunde för att hjälpa utsatta människor till hälso- och sjukvård. I denna intervju* från 2008 berättar Lars Braw om hur idén om en läkarbank äntligen blev verklighet.

–Ni glömmer oss väl inte, sir?

En liten pojke i en afrikansk by vinkar farväl. Några engelska ord hade han lärt sig. Han lade också till ordet ”sir”. Det visste han att man skulle för att vara artig. Vad den lille pojken också förstod var att hans by behövde hjälp. Efter lång torka vräkte nu regnet ned och malarian härjade.

–När jag såg allt lidande önskade jag att jag var läkare. Det blev jag också gång på gång tagen för att vara. Jag kände mig otroligt maktlös men bestämde mig för att göra det jag kunde för att människor skulle få hjälp.

Vi möter Lars Braw hemma i lägenheten vid Drottningtorget i Malmö. Det är nu många år sedan han 1959 gjorde sin första resa till Afrika men minnena är klara. Då reste han med filmaren Bertil Rubin.

–Han filmade. Jag skrev och tog stillbilder. Vi skildrade svält och sjukdomar men också den framtidstro som fanns i många länder sedan de vid den här tiden hade blivit självständiga.

Lars Braw var under sitt yrkesverksamma liv journalist på en rad olika tidningar. Under många år, och fram till pensioneringen 1985, var han redaktionschef på Kvällsposten. Som sådan fortsatte han att göra resor till Indien och flera länder i Afrika.

–Många år kände jag att jag borde blivit läkare. Det retade mig att jag inte kommit på det tidigare. Jag trodde det var enda möjligheten att göra riktig nytta. Så småningom förstod jag att jag som journalist faktiskt kunde göra långt mer än att bara skriva och hoppas på att någon annan skulle reagera på världens orättvisor.

–Kvällsposten hade vid den här tiden en upplaga på 125 000 och engagemanget från läsarna var stort. Skrev vi om brunnsborrning i Indien eller om behov av olika slag i Afrika så var det genast många som ville hjälpa till. Det blev mycket pengar till många olika insatser, berättar Lars Braw som på 70-talet kom att resa till Etiopien med greven och flygaren Carl Gustaf von Rosen som bland annat blev känd för sina matbombningar under Biafrakonflikten.

–Under en flygning 1975 med von Rosens son Eric kraschade planet och slog runt. Vi överlevde som genom ett under, berättar Lars Braw som allt sedan olyckan haft problem med ryggen. Gången är lite stapplig. Värken finns där hela tiden.

Från ett skåp i det stora rummet, som med sitt burspråk vetter ut mot torget, hämtar Lars Braw ett album med tidningsklipp från tiden för flygkraschen. Rubrikerna är feta; Kvällspostens redaktör i flygkrasch. Albumet är på samma gång en historieskrivning över det som skedde och en fingervisning om hur fort tiden går. Dåtidens moderna kommunikationsteknik upptar många sidor i form av skrymmande telexutskrifter.

–Carl Gustaf von Rosen arbetade utifrån tanken att hjälpa människor där de finns, i sina hembyar och på så sätt motverka flykten in till storstädernas växande slumområden. Den idén har jag arbetat vidare med. Kan människor få hjälp på hemmaplan så kan de stanna i sina byar, säger Lars Braw som under sina resor såg hur människor levde och dog. Ofta av sjukdomar som hade varit lätta både att undvika och kurera.

Braw tänkte att om man kunde sända ut läkare att arbeta nära människor så skulle mycket vara vunnet. Men läkare är inte gratis. Eller kan de vara det?

–Den idé jag fick, att det kanske finns läkare som vill jobba helt utan betalning, den var rent intuitiv, säger Lars Braw som började höra sig för i de egna Rotary-leden. Där fanns gott om välmeriterade, pensionerade läkare som gärna ställde upp. Arbetet drogs igång och strax hade Braw ett hundratal namn. Kontakt etablerades med Svenska Missionsrådet som under en tid hjälpte till att förmedla kontakt med missionssjukhus runt om i Afrika. Och eftersom läkarnas resor ofta gick till platser långt ifrån allfarvägen byggdes också ett samarbete upp med missionsflyget MAF. Pengar kom in från såväl fonder som från privatpersoner.

–De läkare som tjänstgjort återvände hem och berättade för sina kollegor som då också ville ställa upp. Allt gick riktigt bra en tid men trots att läkarna och vi andra i organisationen jobbade helt gratis blev resor och uppehälle kostsamma historier. Efter två år var pengarna slut, säger Lars Braw.

–Det var mycket dramatiskt. Jag blev oerhört olycklig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var då väldigt nära att hela arbetet lades ned, minns Braw.

Under sina resor i Afrika hade han dock stött på en svensk organisation vid namn Erikshjälpen.

–Jag kan inte förklara det som annat än en himmelsk ingivelse att jag skulle ta en kontakt med dem. Jag ringde upp dåvarande direktorn Roland Nelsson och fick en inbjudan till Holsbybrunn för att träffa honom, Göran Ivarsson och P-O Klint.

Det samtalet blev upptakten till Skandinaviska Läkarbanken. Även Rotarys Läkarbank valde sedan att gå in med medel och än idag lever Skandinaviska Läkarbanken och Rotarys Läkarbank sida vid sida med gemensamt kansli och gemensam koordinator. (Efter 2017 finns det två koordinatorer som samarbetar och  registret för för medicinsk personal tillsammans).

Under åren har inte mindre än sjuhundra läkare tjänstgjort för de båda läkarbankerna. Det ser Braw som ett tydligt tecken på att hans yrkesval kanske ändå var det rätta.

–Istället för att vara läkare själv har jag ju som journalist fått många andra att engagera sig.

På senare år har han också fått motta flera hedersbetygelser för sina insatser. 1994 blev han hedersdoktor vid Lunds Universitet. Två år senare fick han, vid Rotarys nittioårsjubileum, ur konungens hand motta över en halv miljon kronor till Läkarbankens verksamhet.

–Jag är väldigt glad att vi kommit så långt som vi har men jag ser också att väldigt mycket återstår att göra. Vi har nog faktiskt bara sett början än.

Text och Foto: Monica Samuelsson

*Intervjun med Lars Braw publicerades första gången i Erikshjälpens tidning i mars 2008.