En vanlig dag för en läkare i Kacheliba

En vanlig dag för en läkare i Kacheliba

Vaknade vid kl. 6 och efter påklädning (faktiskt svalt på morgnarna), gick jag min vanliga morgonpromenad så fort det börjat ljusna vid 6:45. Fantastiskt vackert att gå neråt floden där solen började ta sig upp bakom bergen. Mötte många barn på väg till skolan i sina uniformer. Alla glatt hejande och nyfikna på mzungun (som vita personer kallas), som var så konstig att hon bara gick ut och promenerade utan egentligt ärende.

Tillbaka till vårt hus, dags för frukost. Ibland i sällskap av min barnmorskekompis, men ofta hade hon hunnit iväg till sjukhuset för den dagliga ronden på förlossningen kl. 8. Även de två Jeeplinjerna som är stationerade på gården, brukade åka tidigt. Ibland brukade jag hänga med till förlossningen, roligt att få se alla nyfödda och deras mammor som var så måna om sina småttingar.

Min “uppgift” var annars att följa med en dag tillsammans med en CO, clinical officer. De brukade inte vara så snabba på morgonen utan dök upp kring 9:30 då det även började droppa in patienter på OPD, open patient department. Efter några timmar var det fullt med väntande patienter. Besöken var snabba, ofta kring 3-5 min. Om inte jag undersökte patienterna, blev det oftast inte gjort. Huvuddelen av de sökande var barn i olika åldrar och med olika typer av besvär men där det så småningom utkristalliserades ett mönster i sökorsakerna tex HoB – “hotness of body”. Samtalen var på pokot, tyvärr svårt att hänga med, men fick ofta en snabb översättning av CO. De brukade oftast vara två CO, där den ena arbetade på OPD, och den andra gick rond på barn- resp vuxenavdelningarna innan dags att fortsätta med drop-in patienterna. I början var det chockerande att se hur avdelningarna såg ut där rostiga järnsängar med trasiga plastmadrasser stod tätt intill varandra och alla sjukdomar blandades huller om buller. Därtill väldigt smutsigt liksom våra kära patienter som oftast var både trasiga och smutsiga (pga brist på tillgång på vatten).

På barnavdelningen vårdades de flesta barnen pga malaria, undernäring, lunginflammation  eller magtarmåkommor, men ibland även för sårskador eller benbrott. Så fort de lades in, fick de en liten “cocktail” med olika typer av antibiotika, med tillägg av malariamedicin om testet varit positivt. Korta vårdtider men med facit i handen var detta trots allt bra med tanke på allt som barnen var utsatta för under sin vistelse. Om de var undernärda, fick mammorna kontakt med en dietist som hjälpte dem vidare med olika tillskott.

Vuxenavdelningen hyste allehanda åkommor, allt från malaria, diabetiker, ormbett till hjärnhinneinflammation, magsjukor mm. Alla som fått diagnos tbc, HIV eller kala-azar (en dödlig parasitsjukdom) hamnade i ett specialprogram som var väldigt välfungerande.

På förlossningen fanns ett par bäddar där kvinnorna utan smärtlindring och utan ett knyst födde sina barn. De flesta var väldigt unga, vanligen bortgifta vid 15 års ålder, och könsstympade. Döden tyvärr ständigt närvarande både bland barn och mammor. Men också mycket glädje och kärlek där det inte fanns en napp eller mobiltelefon i sikte.

Många gånger saknades basal utrustning såsom tvål, desinfektion, sprutor, handskar, rinnande vatten etc. Patienterna, eller snarare deras obligatoriska care taker/släktingar, fick då åka till ett apotek och köpa detta. Eftersom det inte fanns varken mat, dusch eller annan omvårdnad, var alla patienter helt beroende av sina anhöriga.

Ute på gården lagade kvinnorna mat, tvättade och tog hand om de unga kvinnor som skulle föda barn. Som “sällskap” fanns lite kossor och getter som letade efter mat.

Dagarna gick fort och erbjöd så många intryck, upplevelser och sjukdomar som jag tidigare bara läst om. Jag mötte bara vänlighet och positivism bland dessa mycket fattiga människor. Och fick insikt i att vi i världen lever under påtagligt olika förhållanden och med olika förutsättningar där vi som vita, rika “mzungus” har mycket att lära av dessa fina människor såsom att “vårt” sätt att leva inte alltid är det enda eller bästa.

Anne-Marie Holmen, läkare i Kacheliba januari-februari 2025