Vid Kwanza och Endebess-sjukhusen i Kenya

Vid Kwanza och Endebess-sjukhusen i Kenya

Här kan du läsa berättelser från läkarna Sara Lann och Catrin Iversen som jobbat på varsitt sjukhus i Kenya under sex veckor som volontärer.

Vid Kwanza-sjukhuset

Detta var mitt andra uppdrag för Rotary Doctores i Kenya och även denna gång var jag på Kwanza sub county hospital. Det underlättade mycket att redan känna till förutsättningarna och de flesta i personalstyrkan, och inte minst att de redan kände och litade på mig.

Det är ett mycket litet sjukhus, snarare som en sjukstuga, så det gick fort att ronda de få inneliggande patienterna (max 8 st). Malaria var den i särklass vanligaste inläggningsorsaken. Resten av arbetsdagen tillbringades på öppenvårdsenheten, tillsammans med en clinical officer. Dit kom patienter med alla tänkbara sökorsaker. Till och med medvetslösa patienter transporterades dit på motorcyklar, fasthållna där bak av anhöriga. Ambulansen var sönder större delen av tiden, och den användes dessutom snarare som akut sjuktransport mellan sjukhusen (det fanns ett större sjukhus man kunde skicka patienter till vid behov, till exempel om en förlossning stannade av).

Vi hade bra samtal och diskussioner. Jag försökte initiera förändringar genom att ställa nyfikna frågor om varför man valde att göra på ett visst sätt, vilket ibland kunde öppna upp för att pröva andra metoder. Andra gånger ledde det inte till någon förändring men då fick jag åtminstone en ökad förståelse för varför man gjorde på det sättet. Det är så mycket som man skulle vilja förbättra att man får hålla igen lite och fokusera på det som är lättast att få till och som ger störst utdelning för patienterna. Några saker vi diskuterat är att inte ge mediciner i onödan – patienterna har en stark önskan om att få mediciner, och allra helst som spruta eller dropp. Samtidigt är det ont om läkemedel så det är viktigt att hushålla med resurserna så det finns för dem som behöver det allra mest. Jag är glad över att det faktiskt hade skett en förbättring jämfört med mitt senaste uppdrag, när det gäller antibiotikaförskrivningen – nu avstod de flesta från detta vid förkylning (då det ju är verkningslöst och bara bidrar till resistens).

Det mest uppenbara förbättringsområdet var hygien, och då framför allt att tvätta eller sprita händerna mellan patientkontakter. Det saknades vatten ett par av veckorna (pumpen var sönder) och ibland fanns ingen handsprit tillgänglig. Om det inte fanns tillräckligt med sängar stoppades två eller tre patienter i samma säng. Patienterna (och deras anhöriga) samsades väl och hjälpte varandra. Det jobbigaste var hjälplösheten och frustrationen man kände när barn for illa, särskilt i kombinationen med sexuellt våld. Då saknar man svensk polis och socialtjänst. Andra saker var mer uppstyrda och välfungerande, som behandling av HIV och Tuberkulos.

Där finns en strukturerad uppföljning och god tillgång till mediciner. Personalen uppskattar att få internutbildningar, så jag höll ett par om handhygien och Hjärt- lung-räddning (av vuxen och barn). Jag hade tur som fick en mycket trevlig kollega att bo tillsammans med. Hon kom på idén att vi kunde hålla våra internutbildningar även på varandras sjukhus, vilket var mycket uppskattat. Utöver handledning och internutbildningar så ingick det i uppdraget att vara med på de möten respektive sjukhus kvalitetsförbättringsteam hade. Eftersom jag valde att bara lyfta sådant de hade någon möjlighet att själva påverka, så kunde de adressera en hel del saker direkt. Det är otroligt hur bra vård de ger med i princip inga resurser – de har verkligen lärt sig koka soppa på en spik. Det är inspirerande att se hur de kan hålla uppe humöret och vara tacksamma över det (lilla) de har. Jag ska försöka ta med mig lite av det synsättet.

Sara Lann

Vid Endebess-sjukhuset

Den 24/1/2024 åkte jag och tre andra läkare till Kenya. Jag och den svenska läkaren Sara Lann skulle bo i staden Kitale och arbeta på vart sitt sjukhus. De andra 2 läkarna åkte längre norrut i Kenya och arbetade på ett sjukhus där.

Jag och Sara bodde ihop och kunde pratade tillsammans om det som var jobbigt, vi hade ett riktigt bra samarbete och undervisade på varandras sjukhus. Klimatet var fint, vi bor på 2000 m höjd så inga problem med varken kyla eller värme.

Dag ett var jag med en mobil klinik som drivs av Rotary Doctors. Den åker långt bort från staden till olika byar varje dag under en månad, sen nästa månad återkommer den till samma byar. De vaccinerade, vägde barnen och kontrollerade om barnen var underviktiga. På bilden förklarar de om mens. En graviditetskonsultation sker där de gravida undersöks för hiv-tbc och syfilis och får järntillskott. Det finns en möjlig att få gratis preventivmedel. Särskilt populär var P-injektionen, kvinnorna kunde få den utan att maken visste något. Ofta är män intresserade av så många barn som möjligt, men kvinnorna vill inte alltid ha ett barn om året. Det var nytt för mig att en sådan klinik handlade så mycket om att stärka kvinnors ställning, en riktigt spännande upplevelse.

Jag började på Endebess sjukhus, här var en av de första patienterna en ung man med blodigt sputum, viktminskning. Han hade en bror som hade tuberkulos (TB), både röntgen och salivtest visade på tuberkulos. Det är en sjukdom jag aldrig ser hos Danmark, som tur var fanns det gratis medicin, problemet är vad som händer efter den månader långa behandlingen.

På barnavdelningen låg en liten pojke med brännskador, han är i en bur för att hålla kvar fukten, men utan att täcket rörde hans sår. Det är väldigt smärtsamt att byta sårförband och det fanns också en hög risk för komplikationer. Men pojken klarade sig bra.

En 1-årig flicka var inlagd på sjukhus med allvarlig undernäring, mamman var en skolflicka som hade gått tillbaka till sin internatskolan, så barnet fick inte ordentlig mat. Hon var väldigt hungrig och i övrigt frisk, hon fick bröstmjölksersättning, flickans farmor var med, hon återhämtade sig snabbt med måltider dygnet runt.

Jag valde att undervisa omhändertagande av akutpatienter eftersom jag är akutläkare. Istället för power point gjorde jag en praktisk demonstration, där jag visade vad man prioriterar och hur man arbetar tillsammans i teamet. Vi börjar med A = andning alltså fri luftväg. Jag försökte göra det så praktiskt som möjligt och visade till exempel hur man själv undersöker cirkulationen om man inte har en blodtrycksapparat.

Jag försökte förbättra behandlingen, i dialog skulle personalen väldigt gärna ge mycket antibiotika, de tycker aldrig att det räcker med ett virus som går över av sig självt. De skulle väldigt gärna vilja ge injektioner även mot ryggsmärtor som varat i flera månader.

Jag hjälpte till med ett antal förlossningar vilket var nytt för mig och här lärde jag mig mycket. Jag tror att den viktigaste medicinen på sjukhuset är Oxytocin som ges direkt efter födseln för att dra ihop livmodern. Den största dödsorsaken för kvinnor vid förlossningen är om de fortsätter och blöder efter förlossningen.

Vi hade en gravid kvinna som väntade sitt 8:e barn, hon kände inget liv från barnet. Jag fick möjlighet att låna en ultraljudsapparat där vi såg att det inte var något hjärtslag från fostret. Vi kunde då meddela kvinnan att det var rätt att fostret var dött och hjälpa henne med förlossningen. Jag började sedan lära läkarna och annan sjukvårdspersonal om ultraljud, som jag använder för mitt arbete hemma på akutmottagningen. Radiografen som skannar dagligen började också lära sig många nya saker. Det var också många sjuksköterskestudenter som ville ta en titt och som var villiga att låta sig scannas så att läkaren kunde öva.

Tillsammans kunde vi ge ett bra bemötande om vi var noga med att utreda och tänka efter. Jag vill särskilt minnas hur vänliga, lugna och positiva kenyanerna är, allt tar lite tid, men det mesta löste sig till slut. Jag hoppas att jag får möjligheten att följa med Rotary till Kenya igen.

Hemma är det nu lite tråkigt att köra på vägarna! För var är alla förare, getter och åsnor på vägarna, inga överbelastade motorcyklar med hela soffor eller med hela familjer på, inga traktorer med sockerrör på som pojkar som springer efter för att ta ett sockerrör att tugga på.

Catrin Iversen